Samoborombon en liten by förutan gata, den ligger inte långt frång Rio de la Plata, nästan i kanten av den blåa Atlanten, och med Pampas bakom sig många hundra gröna mil, dit kom jag ridande en afton i april för jag ville dansa tango.

Dragspel, fiol och mandolin hördes från krogen och i salen steg jag in, där på bänken i mantilj och med en ros vid sin barm satt den bedårande lilla Carmencita. Mamman, värdinnan satt i vrån, hon tog mitt ridspö, min pistol och min manton. Jag bjöd upp och Carmencita sa: Si gracias señor, Vámos á bailár este - tango!​

-Carmencita, lilla vän, håller du utav mig än? Får jag tala med din pappa och din mamma, jag vill gifta mig med dig Carmencita! -Nej, don Fritiof Andersson, kom ej till Sambormbon, om Ni hyser andra planer när det gäller mig, än att dansa tango!

Ack, Carmencita gör mig inte så besviken, jag tänker skaffa mig ett jobb här i butiken, sköta mig noga, bara spara och knoga inte spela och dricka, men bara älska dig. Säg, Carmencita, det är ändå blott med mig, säg, som du vill dansa tango.

Nej Fritiof, ni förstår musik, men jag tror inte ni kan stå i en butik och förresten sa min pappa just idag att han visste, vem som snart skulle fria till hans dotter. En som har tjugotusen kor, och en estancia som är förfärligt stor. Han har prisbelönta tjurar, han har oxar, kor och svin och han dansar underbar tango.

Carmencita, lilla vän, akta dig för rika män! Lyckan den bor ej i oxar eller kor och den kan heller inte köpas för pengar. Men min kärlek gör dig rik, skaffa mig ett jobb i er butik. Och när vi blir gifta söta ungar skall vi få, som kan dansa tango.