"Til Grälmakar Löfberg i Sterbhuset vid Danto bommen, diktad vid Grafven"

Märk hur vår skugga, märk, Movitz mon frere, inom ett mörker sig slutar, hur guld och purpur i skoveln, där, byts till grus och klu- -tar. Vinkar Charon från sin brusande älv, och tre gånger sen dödgrävaren själv, men du din druva ej kryster. Därför, Movitz, kom hjälp mig och välv gravvård över vår syster!

Ack längtansvärda, och bortskymda skjul under de susande grenar, där tid och döden en skönhet och ful till ett stoft förenar! Till dig aldrig avund sökt någon stig; lyckan, eljest uti flykten så vig, aldrig kring grifterna ilar. Ovän där väpnad, vad synes väl dig, bryter fromt sina pilar.

Lillklockan klämtar till storklockans dön, lövad står kantorn i porten och till de skrålande gossarnas bön helgas denna orten. Vägen opp till templets griftprydda stad kantas mellan rosors gulnade blad, multnande plankor och bårar; till dess den långa och svartklädda rad mjukt sig bugar i tårar.

Så gick till vila, från slagsmål och bal, grälmakar Löfberg, din maka, ej mer från gräset långhalsig och smal hon än glor tillbaka. Hon från Dantobommen skildes i dag och med henne alla lustiga lag. Vem skall nu flaskan befalla? Torstig var hon och urtorstig är jag; vi är torstiga alla.