Så som himlen ser ut en tisdag över skolans kommunala korridorer. Klockan fyra i oktober Strax innan det mörknar och det luktar från bespisningen av halvhjärtad husmanskost och löven ligger klistrade mot marken

Gråvita skyar. Tandläkarväder Nån grävmaskin som sliter upp en cykelväg vid fotbollsplan Och nyponbuskar, nyponbuskar, hela vägen nyponbuskar ser jag när jag blundar och nånstans där så blev jag den jag är nu

Jag ser gitarren i butiken, symbolen för att skolka Sagan om ett uppror, drömmen om en högre höjd Ett sjörövarskepp som blåser rätt in i Los Angeles Och stjärnorna som glittrar Och ingen jävel når mig nånsin mera

En enda ambition, att få brudarna från Berga att skratta eller gråta och rymma över taken Bort från regelboken, stöveltrampet, tegelväggen, La Isla Bonita Och dom brandgula stolarna man staplar på varandra

Parkeringshus byggdes, ett litet steg för människan Ett stort steg för betongen och den rotlösa känslan Som ännu ett hinder på vägen mot den råa romantiken och gitarren i butiken och flykten över taken

Man la klossar över ängen med små fönster och dörrar Det var slogans överallt från alla medelbeiga firmor Och en skivaffär i centrum som ett hål genom kulissen ut i verkligheten, drömmen Ut till färgerna man bara ser på bio

Vi bildade band och blåste ringar, drog med handen genom jorden Fyllde naglarna med lera av all yta som vi skrapade För nånstans under lagren av tätortstimotej bredde stora världen ut sig utan farthinder och Konsumkort och nypon

Vi satte båtarna i bäcken, såg dom flyta in i tunneln Kanske vidare mot Vättern och kanalen ut till Nordsjön över vågorna mot Irland ut på havet och sen blåsa iväg och aldrig komma tillbaka mer till bäcken där det började

Jag ser den gräddgula färgen, den moderna men diskreta En helhet för det enkla, bara fälla upp och skruva Men ändå alltid nåt som ville jaga och förvirra Nåt som inte var Ikea Nåt som inte hade lösningen i kanten

Jag hör det inrökta ljudet från en replokal vid tågstation Bland speditionslokaler och bortglömda depåer Det stumma, dova skinnet och basen som darrar i gallret och glaset och det doftar just som asfalt gör om hösten

Vi gömde fibban under stenen Willes vin i busken Hela dungen var ett mikro-Vegas, ladan bytte hänglås Och ovan allt en himmel liksom silad ifrån kusten med det lilla som blev över efter vågorna och stormarna och skummet

Jag kan inte återvända, en brottsplats måste vila Flyktbilen är dumpad, stålarna är rena Nu bygger vi ett nytt hem, startar upp och börjar om Söndermarken jagar mig men jag är inte där