"Hvaruti afmålas Ulla Winblads hemresa från Hessingen i Mälaren en sommar-morgon 1769"

Solen glimmar blank och trind, Vattnet likt en spegel; Småningom upblåser vind I de fallna segel; Vimpeln sträcks, och med en år Olle på en Höbåt står; Kerstin ur Kajutan går, Skjuter lås och regel.

Stålet gnistrar, pipan tänds, Olle klår sit öra; Rodret vrides, skutan vänds, Gubben har at göra; Under skarpa ögonbryn Grinar han mot soln i skyn; Kerstin, gubbens hjertegryn, Skal nu seglen föra.

Seglen fladdra, skutan går, Jerker tar sin lyra, Lyran brummar, böljan slår, Alt med våld och yra; Skutan knarkar, bräcklig, gles, Vimplens fläckt i toppen ses, Tuppen gol så sträf och hes. Nu slog klockan fyra.

Movitz stöt åt dem i lurn, Som på skutan fara. Olle du hvad kostar Tjurn? Lyssna hvad de svara. Hör hvar är ni hemma ni? Ifrån Lofön komma vi Med Grönsaker, Silleri, Mjölk och Äplen klara.

Si en Julle skymtar fram, Marjo åran lyftar, Med sin löfbrodd, mjölk och lam Hon åt tullen syftar, Har i knä en bytta smör, Kersbärs-korgar frammanför; Marjo nu sin lofsång gör, Snyter sig och snyftar.

Ulla Winblad skratta, sjung, Spritt vid Solens strålar, Jäspa ej, lös up din pung, Tag fram band och nålar; Fästa din Salopp igen Nös du? Prosit lilla vän! Si där har du Hessingen, Gröna trän och pålar.

Ulla, Fästman på dig ser, Kom min Norström lilla, Sätt dig bred vid mej, sitt ner, Fritt din låga stilla; Vi ha alla lika rang. Lustigt! hör basuners klang. Prosit och Contentement! Dyrbar ögonvilla.

Kon i vassen skylt sin kropp, Snärd i våta tågen, Bruna Oxen kastar opp Himmelsblåa vågen, Ängen står i härlighet, Kalfven dansar yr och fet, Hästen tumlar stolt och het, Svinet går i rågen.

Vid et träd uppå en slätt Syns en Skytt förbida Dagens gryning klar och lätt, Foglens sång och qvida; Bakom trädets tjocka stam Bössan syns och skymtar fram, Hunden trogen som et lam Står vid skyttens sida.

Morgon supen, Movitz, går; Ljufligt böljan svallar; Ser du Ekensberg? Gutår! Hör hur folket trallar; Där framsätter en sin fot, Klotet käglorna slår mot; Hör du dunsen af hans klot Uti bergen skallar?

I en löfsal kring ett stop Några bussar skratta, Ropa trumf, och allihop, Uti stopet fatta; Somliga med sträckta ben Sofva godt och snarka ren, Hvila hufvud mot en sten På en blomstermatta.

På den klippan, där vid strand Sjelf Chinesen prålar, Bildar, af en näfva sand, Skönsta blomster-skålar; Uti leret brännes in, En Apelles pensel fin. Ulla Winblad, min Cousine! Ser du hur jag målar.

Såg du nu Mariæberg, Så se längre neder, Med en gul och bleknad färg Sig ett tjäll utbreder. Fönstren glittra, kännen J Ej Salpetersjuderi? En gång, Ulla, raillerie! Palten dit dig leder.

Fällom lodet på vårt djup, Jäspa ej och nicka, Sof ej, öpna flaskan, sup, Bjud Mamsellen dricka; Vakna Movitz, ser du ej Lazari palats, så säj?, Akta näsan du på dej, För hvar vacker flicka.

Tornens spetsar blänka ren, Kors och tuppar glimma, Morgonrodnans klara sken, Syns i vattnet strimma; Barnet leker gladt vid strand, Samlar stenar i sin hand, Slungar stenen dit ibland Där som gässen simma.

Lossa tågen, seglen fäll, Ren syns Skinnarviken, Med dess Kojor och Castell, Branta berg och diken; Under små kolsvarta tak Gnälla pumpar, eld och brak, Hästen sträcker foten spak, Gnäggar, rädd för spiken.

Med sitt klappträd ner vid strand Pigan står så kåter, Knyter til sitt förkläds-band, Och sin barm uplåter; Barbent hon på bryggan står, Räknar slagen klockan slår, Flitigt sig på benet klår, Svettig, sur och våter.

Allstäds godt, men hemma bäst! Sagta lät oss unna, Vattukörarn med sin häst Hvälfva om sin tunna; Kärlet glittrar, hjulet går, Sprundet sprutar, hästen slår. Om den pragt för ögat står Sjunga de som kunna.​

Jeppe tutar, trumman går, Böneklockan klämtar; Sotarn svart i skorsten står, Hvisslar, sjunger, skämtar; Bagarn sina korgar kör, Smeden ren sin slägga rör, Ren båd' Knekt och Granadör Vid geväret flämtar.​

Skyndom dit vår hydda fins, Gömmom not och flöte; Stöt uti basun, och mins, Detta glada möte, Farväl Jörgen, Truls och Hans! Farväl flickor, spel och dans! Ulla tog sin myrten krans I Neptuni sköte. ​

Norström stjelper sin peruk Af sin röda skalle, Och min Ulla blek och sjuk Lät sin kjortel falla, Klef så bredbent i paulun; Movitz efter med basun: Maka åt dig Norström! Frun Hör ju til oss alla.​